Du bär mycket. Du behöver inte bära det ensam.

Min start på mitt bonusliv började efter att jag gjort något riktigt förbjudet. Jag skilde mig när jag precis hämtat hem min son och adoptionsprocessen var klar. Efter några månader gjorde jag nästa förbjudna sak: jag träffade min livskamrat som hade tre barn på heltid. Så började mitt liv som bonusmamma, och detta var 2003.

Har bonusfamiljslivet alltid varit lätt? Nej, absolut inte.

En av våra godingar var så avståndstagande och sur mot mig att jag frågade om jag hade gjort hen något, och fick då till svar: ”Du kom försent.”

Jag gick och vände och vred på allt jag gjort men kunde inte komma på någon gång jag kommit försent, så jag fick gå tillbaka och fråga vad hen menade och fick då till svar: ”Jag är för gammal för att få någon ny mamma.”

Jag svarade då: ”Men du har ju en mamma – kan inte jag få vara din Bitte?”

Jag har i många år arbetat som chef för verksamheter med behandlingsinsatser, främst för barn och familjer, och kom då i kontakt med många familjer som hade det tufft, ibland helt horribelt och enormt utmanande. Jag uppmärksammade då att man aldrig gav bonusmammor vare sig någon röst eller stöd, men att man på ett outtalat sätt räknade med att de skulle finnas för barnen.

När jag startade Fredsterapeuten blev det ganska självklart att erbjuda stöd främst för kvinnor och bonusmammor, eftersom jag vet att stödet till dessa grupper är litet till helt obefintligt inom vår offentliga vård. Att jag själv levt och har egen erfarenhet av att vara just bonusmamma gjorde valet lättare.

Av både egen och yrkesmässig erfarenhet visste jag att stödet jag vill ge behöver vara utformat så det både är flexibelt och anpassningsbart utifrån vilka frågor som ”härjar och påverkar” livet just nu, vilket förändras med tiden. Det är med denna grund jag arbetar och driver Fredsterapeutens arbete och insatser.