Ett samtal där du får landa först

Jag tror jag har haft ganska lätt för mig i skolan, men dock inte när det kommer till språk. Dessvärre är jag uppvuxen i en familj där det inte var rumsrent att vara bra i skolan, så jag vet att jag satt och kunde svaren på prov men att jag valde att svara fel för att inte komma hem med alltför bra poäng och betyg.

När jag kom upp och skulle välja gymnasielinje valde jag att vara väldigt strategisk. Jag visste vad jag ville jobba med – att hjälpa människor – så jag valde en linje som hette social service, där jag hade oerhört lätt för mig i alla ämnen utom engelska. Jag gjorde en deal med min engelskfröken: jag lovade att inte störa på lektionen och hon lovade att ge mig en 2:a oavsett hur det gick på prov och dylikt. Detta blev att jag slutade läsa engelska. Jag gick dock ut med så bra betyg att jag kunde söka in på den högskola jag var intresserad av.

Väl på högskolan läste jag på Sociala omsorgsprogrammet, inriktning stöd och behandling. Vi läste mycket om våra drivkrafter och varför människor reagerar och behöver det vi gör – men jag saknade aspekter från sexologin, så jag valde då att läsa detta bredvid på psykologiska institutet.

Jag jobbade därefter inom behandling och uppmärksammade att många som jobbade inom behandlingsarbeten gjorde klienterna beroende av dem, och ännu värre var att detta oftast gjordes i tron att man gjorde det som var bäst för klienterna. Detta gjorde att jag sökte mig till chefsjobb så jag kunde påverka hur behandlingsinsatserna kunde läggas och styras upp.

Som privatperson har jag alltid varit intresserad av att utmana mig själv och velat förstå hur jag kunde hamna i olika situationer och vad det var som utlöste olika reaktioner hos mig själv – därav många år i olika former av terapier. Min privata bild av terapier är att det ger en livskvalitet som jag absolut inte vill vara utan. När jag sedan kom i kontakt med Axelsons och fick prova på rosenmetoden, då var jag hemma. Det ena ledde till det andra så jag blev färdig rosenterapeut – det tog lång tid, men wow vilken resa jag gjorde under tiden.

2007 blev jag inbjuden till en föreläsning som gjorde att jag fick upp ögonen för psykodynamiskt förhållningssätt – så 2008 satte jag mig på skolbänken igen och blev sakta men säkert färdig psykoterapeut.

Mina metoder bygger på ett psykodynamiskt förhållningssätt, vilket betyder att jag ser alla reaktioner och människors göranden som symtom på något vi ännu inte vet, och att mitt arbete går ut på att hitta de mönster som kan hjälpa dig att förstå och se det normala i dina reaktioner. När man väl ser detta öppnas en makt att kunna välja var, hur och om man vill förändra eller förändras.

Jag utgår också ifrån att hela kroppen är en helhet och att dina kroppsliga symtom kan vara fysiska likaväl som mentala eller psykologiska. Allt är lika viktigt.

Måste man prata om sin barndom?

Nej, du måste ingenting – du pratar om det som känns viktigt för dig. Jag använder mig av mina kunskaper för att erbjuda eller öppna upp för att se sammanhang, nya vägar eller öka förståelsen. Vad som är sant för dig eller en lämplig väg att fortsätta på – vet bara du. Och när du kommer till mig har du oftast inte hittat denna kunskap – det är där jag hjälper dig.